Kaos av känslor

Jag var inlagd för några dagar sedan och på första undersökningen man har innan man får träffa läkaren så hade jag en väldigt interessant konversation med han som "undersökte" mig.

Dom frågar frågor som:

"Är du självmordsbenägen?"

"Har du aktiva planer på att ta livet av dig?"

Och han kryssade i alla punkter förutom

"Vill du dö?"

Först var jag jätte förvirrad för jag ville ju dö, trodde jag.

Men vi pratade lite och efter samtalet så kom jag fram till lite grejer.

Jag har planer på att ta livet av mig, jag vet precis hur jag skulle göra det. 

Jag vill inte leva, jag vill ta livet av mig, ibland skulle jag inte tveka en sekund på att göra det, MEN jag vill inte dö.

Och det fick mig att tänka.

Jag har det "ganska bra" nu, jag har kommit lång om jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan.

Jag är stabilare på ett sätt men samtidigt inte typ?

Självdestruktiviteten är kvar, även om jag inte agerar på den lika ofta nu.

Självmordstankarna är definitivt kvar och jag kan och vill ibland handla på dom även fast jag inte vill dö, och det är väl d som är läskigast.

Att veta vad jag är kapabel till om jag får impulsen.

Men nu har jag små saker att se fram emot, dom flesta är med T.

T.ex sitta ute i solen och röka vattenpipa eller ha picknick under ett träd på någon gräsplätt vi hittar. 

Att bygga en stadig, icke-destruktiv relation så vi kan ha en fin framtid tillsammans.

Jag ser fram emot att tatuera mig om några månader.

Att åka utomlands nästa år med familjen.

Så sammanfattning:

Jag mår dåligt och vill ta livet av mig, typ, men inte riktigt.

Men sen så har jag också små hållpunkter som får mig att må liiiiiite mindre dåligt.