Jag kan inte andas

Jag är inte deprimerad på samma sätt som jag var för ett år sedan, det har ändrats på något sätt.

För ett år sedan var det mer desperat, som att jag skulle kunna ta livet av mig vilken sekund som helst.

Nu är det mer lågmält, ihärdigt.

Typ jag känner mig ledsen hela tiden, jag gråter mycket mer nu än var jag gjorde förut.

Inte på ett sånt här hysteriskt "jag kan inte andas"-sätt utan det kommer från ingenstans, jag kan ligga och titta på film eller stå och laga mat och helt plötsligt börjar tårarna bara rulla.

Men det är inte bara ledsamhet, jag känner mig tom, seg men framför allt ensam.

Så otroligt ensam men samtidigt så vill jag inte träffa folk, jag vill inte lämna min lilla bubbla av säkerhet.

Men dom få gångerna jag faktiskt träffar mina vänner så känner jag mig bara ännu mer ensam.

Jag kan inte riktigt fokusera på samtalet vi har eller på det vi gör, inte för att jag inte vill utan mer för att jag känner mig som en utböling.

För att det känns som att dom egentligen inte vill träffa mig men dom gör det ändå för att dom tycker synd om mig...

Och eftersom allt är mer lågmält så känns ångesten av mycket tydligare, för ett år sedan blandades alla känslor ihop till ett stort virrvarr.

Men nu känner jag verkligen ångesten och jag kan inte andas.

Jag hade min första panikångestattack på flera månader i fredags, och sedan dess har jag haft tre till.... 

Det är kaos, fast ett lågmält kaos.

Ologiskt jag vet....