Ett steg framåt och två steg bakåt

I stort sett allt jag kan tänka på är att självskada.

 Vart kan jag vara när jag gör det? När kan jag göra det? Vart på kroppen kan jag göra det?

Och när jag inte tänker på självskadande så upptar planeranden av självmord större delen av mina tankar.

Jag blir så arg på mig själv för jag hade kommit så långt om man jämför med hur jag mådde för ett år sedan, terapin hade börjat hjälpa och jag behövde inte vara inlagd lika ofta.

Men nu mår jag som jag ungefär som jag gjorde för ett år sedan och det är skrämmande för då var jag verkligen fast i allt självdestruktivt jag kunde komma på.