Trasig

Ångestnivån är alldeles för hög för att jag ska kunna vara inne på mitt rum utan att göra något självdestruktivt.

Mitt hjärta rusar och jag kan knappt andas så att försöka sova finns inte ens på kartan.

Jag känner mig nerbruten, knäckt och allmänt trasig, för trasig för att kunna bli lagad.

Oduglig, oviktig, ensam, äcklig, splittrad, oälskbar, jag är bara en börda för allt och alla.

Jag försöker alltid se ljusglimtar även när livet är som tyngst, men den här gången är allt bara svart.

Jag famlar i mörkret, i ett stort svart stormigt hav utan att hitta något stabilt att hålla mig fast vid.