Inkluderad men samtidigt exkluderad

Men känslan av att bli exkluderar växer i mig. Jag kommer aldrig vara någons förstahandsval.

Jag är inte bra nog.

Saknaden av att ha en samhörighet med andra är så stor!

Det är som att ha en svart dimma i sig, och varje gång någon säger något "fel" så sprider den sig i min kropp.

Och när jag säger "fel" så är det för det mesta saker som folk inte tänker på att dom gör, och jag tänker ju inte be dom att ändra på hur dom är som person.

Det kan vara en sådan simpel grej att någon säger "kan du sluta" eller "vi kan inte träffas idag" osv.

Det är ju inga stora grejer men det ökar meningslösheten och känslan att jag är exkluderad, inte bra nog.

Den svarta dimman sprider sig och jag kan inte göra något för att stoppa den.