Jag är så obehövd.

Det spelar på riktigt ingen roll om jag existerar eller inte.
Min närvaro gör ingen skillnad.
Jag sitter hemma ensam medans andra har roligt, och jag är glad för deras skull, det är jag verkligen!
Men det gör bara saken tydligare, jag behövs inte.

Ew.

Jag är så brutalt jävla fet och ful, fy fan.
Skämms du inte övar att bli sedd med mig om vi går på stan?
Jag pratar inte ens med killar för jag vågar inte pga att jag är så tjock och att jag tror att dom på en gång kommer att döma mig.
Nästan samma sak med tjejer.
För varför skulle någon vilja vara vän med någon så fet, ful och äcklig som mig?

Utbytbar

Jag är så fruktansvärt jävla lätt att byta ut, jag är inte speciell eller interessant, visst jag är snäll och trevlig.
Men det finns såååå många andra som är både snäll, trevlig och interessant.
Jag är inte behövd, och visst det gör mig ledsen men jag vill att dom som jag känner/ bryr mig om ska ha det bästa möjliga. 
Och det är inte mig.

Fan.

Jag hade precis min första panikångestattack på väldigt länge.
Jag känner mig bara så obehövd.
Självskadeimpulserna och självmordsimpulserna är så jävla starka, får panik av det.
Just nu ligger jag i sängen och vägrar röra på mig för om jag gör det så kommer jag överdosera.

Meningslöshet

Allting känns bara så blekt? Meningslöst.
Självskadeimpulserna är tillbaka och mycket starkare än vad dom har varit på länge, likaså självmordstankarna och självmordsimpulserna.
Jag var nära på att överdosera för någon dag sedan och det är läskigt att veta att jag fortfarande är kapabel till att känna sådan otrolig illvilja till att leva.
Det får mig att fundera på om det fortfarande är värt det? Att leva alltså.