Loneliness can be a savior but also a killer

Att vara ensam är så underligt...
Jag älskar, verkligen älskar att bo själv.
Att bara ha det tyst om man vill.
Att kunna lyssna på musik när man vill.
Eller titta på vilken film man vill, när man vill.
Att äta när man vill.
Att dricka vad man vill.
Att sova när man känner för det.
Allt är så kravlöst, enkelt, lugnt.
Jag tycker nog om att vara ensam lite för mycket för mitt eget bästa.
För ni förstår, jag behöver känna mig behövd, att känna att jag var ett värde, jag behöver nästan konstant validering att jag är tillräcklig.
Annars kraschar jag.

Men hur ska man kunna få den formen av validering om man inte träffar folk? 
Bara blotta tanken på att socialisera mig gör mig helt utmattad.
Så det är något jag har undvikit att göra den senaste tiden. 
Att träffa andra människor menar jag, för jag blir bara helt slut utav det ändå och då säger en del av mig att det inte är värt det.

Balans? Vad är det lixom?


Kaos

Jag sitter just nu med ett rakblad emot handleden.
Min vän försökte springa ut i trafiken och jag blev så jävla triggad utav det. 
Egoistiskt eller hur?