Jag vet inte ens?

Jag är en vecka från att vara 100 dagar självskadefri, men jag tror inte att jag kommer klara det.
Så nära att självskada som jag har varit dom senaste 2-3 dagarna har jag inte varit på veckor.
Det är läskigt hur snabbt allt bara kan vända









Skitsamma

Varför försöker jag ens med folk?
Det blir bara fel ändå.
Jag isolerar mig för jag orkar knappt med mig själv men när jag väl försöker så blir allt bara skit.
Fuck det här

Jag kan inte andas

Jag vet inte riktigt vad som är fel med mig.....
Jag är inte deprimerad på samma sätt som jag var för ett år sedan, det har ändrats på något sätt.
För ett år sedan var det mer desperat, som att jag skulle kunna ta livet av mig vilken sekund som helst.
Nu är det mer lågmält, ihärdigt.

Typ jag känner mig ledsen hela tiden, jag gråter mycket mer nu än var jag gjorde förut.
Inte på ett sånt här hysteriskt "jag kan inte andas"-sätt utan det kommer från ingenstans, jag kan ligga och titta på film eller stå och laga mat och helt plötsligt börjar tårarna bara rulla.
Men det är inte bara ledsamhet, jag känner mig tom, seg men framför allt ensam.
Så otroligt ensam men samtidigt så vill jag inte träffa folk, jag vill inte lämna min lilla bubbla av säkerhet.
Men dom få gångerna jag faktiskt träffar mina vänner så känner jag mig bara ännu mer ensam.
Jag kan inte riktigt fokusera på samtalet vi har eller på det vi gör, inte för att jag inte vill utan mer för att jag känner mig som en utböling.
För att det känns som att dom egentligen inte vill träffa mig men dom gör det ändå för att dom tycker synd om mig...

Och eftersom allt är mer lågmält så känns ångesten av mycket tydligare, för ett år sedan blandades alla känslor ihop till ett stort virrvarr.
Men nu känner jag verkligen ångesten och jag kan inte andas.
Jag hade min första panikångestattack på flera månader i fredags, och sedan dess har jag haft tre till.... 

Det är kaos, fast ett lågmält kaos.
Ologiskt jag vet....

Loneliness can be a savior but also a killer

Att vara ensam är så underligt...
Jag älskar, verkligen älskar att bo själv.
Att bara ha det tyst om man vill.
Att kunna lyssna på musik när man vill.
Eller titta på vilken film man vill, när man vill.
Att äta när man vill.
Att dricka vad man vill.
Att sova när man känner för det.
Allt är så kravlöst, enkelt, lugnt.
Jag tycker nog om att vara ensam lite för mycket för mitt eget bästa.
För ni förstår, jag behöver känna mig behövd, att känna att jag var ett värde, jag behöver nästan konstant validering att jag är tillräcklig.
Annars kraschar jag.

Men hur ska man kunna få den formen av validering om man inte träffar folk? 
Bara blotta tanken på att socialisera mig gör mig helt utmattad.
Så det är något jag har undvikit att göra den senaste tiden. 
Att träffa andra människor menar jag, för jag blir bara helt slut utav det ändå och då säger en del av mig att det inte är värt det.

Balans? Vad är det lixom?