F (tw mat antar jag?)

Min syster, F, hon är såå fin, långt blont hår, blåa ögon, lång men framför all har hon blivit så smal, hon har gått ner 20 kg dom senaste två åren och hon ser så bra ut! (Inte för att hon inte gjorde det innan men hon är mer mogen nu, vuxen)

Och jag är så trött på att vara den fula tjocka systern.

Det hände en grej idag på stan när jag var där med henne och mamma.
Jag och F stog tillsammans och pratade och mamma kom fram till oss och sa något i stil med:
Det står några killar bakom er och kollar.
Då säger F:
Ja syrran, du har sett bra ut den senaste tiden.

Jag vet att hon skämtar, det måste hon ju göra? När hon står där bredvid mig och ser så fin ut och jag har på mig en tjock vinterjacka som gör att jag ser 2 ggr så stor ut, det enda man ser av mitt ansikte är typ bara en gigantisk dubbelhaka och jag har mysbyxor på mig.
Hon måste skämta, men ändå så tror jag inte att hon kan vara så elak.
MEN HON MÅSTE JU VARA IRONISK!

Tw - mat

.
.
.
.
.
.
.
.
Det har börjat krångla med maten igen.
Just nu handlar allt om kalorier, hur mycket jag äter, vad jag äter osv.
Jag har kastat nästan all mat jag har hemma bara för att jag ska kunna ha mer koll på vad jag stoppar i mig och så att jag inte får impulser att överäta.
Jag har önskat mig en våg i julklapp så att jag kan hålla mer koll på min vikt.
Jag tänker i stort sätt enbart på mat, att jag är hungrig, att jag inte får äta si eller så, vad jag ska äta imorgon, hur mycket kalorier det är i det jag planerar att äta.
Allt handlar om mat just nu.

Aj

V: kag är den enda normala personen här
F: vadådå?
V: ja men, du geggar med maten och Erica skär sig, så jag är den normala här

Jag skrattade åt det men fan vad det gjorde ont.
Alltså jag bryr mig egnligen så mycket över mina ärr, men det var på sättet hon sa det, det är ju inte som att jag har bestämt att må så här.

Inkluderad men samtidigt exkluderad

Alltså jag känner mig inte direkt exkluderad av folk i min närhet, alltså, jag vet att dom bryr sig om mig, till viss del.

Men känslan av att bli exkluderar växer i mig. Jag kommer aldrig vara någons förstahandsval.
Jag är inte bra nog.
Saknaden av att ha en samhörighet med andra är så stor!
Det är som att ha en svart dimma i sig, och varje gång någon säger något "fel" så sprider den sig i min kropp.
Och när jag säger "fel" så är det för det mesta saker som folk inte tänker på att dom gör, och jag tänker ju inte be dom att ändra på hur dom är som person.
Det kan vara en sådan simpel grej att någon säger "kan du sluta" eller "vi kan inte träffas idag" osv.
Det är ju inga stora grejer men det ökar meningslösheten och känslan att jag är exkluderad, inte bra nog.
Den svarta dimman sprider sig och jag kan inte göra något för att stoppa den.