Mitt brev?

Hela mitt liv känns som ett stort jävla misslyckande just nu, var tvungen att hoppa av skolan, göra familjen besviken osv.
Inte få något operation.
Inte ha någon mening med livet helt enkelt.

Och jag har så jävla mycket självmordstankar/ impulser, speciellt på kvällarna.
Så nu ligger jag och funderar på om jag ska skriva ett brev när (om?) jag tar livet av mig? 
Borde jag tacka personerna i min omgivning för dom trevliga stunderna? Säga förlåt för vad jag har gjort? Både och? 
Eller ska jag kanske inte skriva något alls?

Omotiverad

Jag känner mig så omotiverad till allt.

Jag vill hoppa av skolan för jag ser ingen mening med det, jag kanske inte ens vill jobba som uska varför ska jag då plugga?

Jag vill hoppa av DBTn för jag ser ingen mening med det, jag kommer ingen vart med den längre och jag kommer ändå bara må dåligt igen så vad är poängen med den?

Vad är poängen med att äta när jag är fast i en kropp som jag hatar för att jag är så fet?

Vad är poängen med att gå upp ur sängen när jag inte vill leva?

Vad är poängen med livet?

GBP

"Tyvärr kan vi inte göra den här operationen på dig, du är för mentalt ostabil"

"Okej"

Tänker:
"Nej det tycker jag inte att jag är"

Tänker samtidigt:
"Men då kan jag ju lika gärna ta livet av mig"

Skola

"Går det bra i skolan då?"
"Ja men det tycker jag!"

"Har du mycket att göra i skolan"
"Jo det är en del men det är hanterbart"

"Men du tycker att det är kul ändå?"
"Ja det är det"
~
Alla frågor svaras med ett leende på läpparna, med ett glatt tonläge.
Men det känns som att jag har blivit påkörd av en ångvält.
Uppgifterna bara läggs på varandra i en hög, när jag är klar med en så får jag två nya.
Så mycket som jag har gråtit dom senaste två veckorna har jag inte gråtit sammanlagt på flera månader.
Jag var påväg att köpa rakblad igår och var påväg att ta massa piller idag.
Men så länge jag pluggar så att jag kan få ett jobb och tjäna pengar så är det värt det, eller hur?