Tänk om....

Tänk att kunna ta sina nattmediciner och inte behöva vakna. Att bara somna in.
Vad skönt.

Jag känner mig så obehövd och oälskad. 
Som att jag inte har någon plats här på jorden, min existens har ingen mening

Nu när jag sitter och skriver det här så känner jag hur det bränner i ögonen, jag vill bara gråta för att jag är jag,
För att jag inte orkar mer.
För att jag inte vill vara här.

Jag fyller 20 om tio dagar och jag vill verkligen inte.


Ensamheten ekar

Jag känner mig så otroligt ensam, vill än en gång bara lägga mig ner och gråta...
Vilket jag troligen också kommer göra...
Det enda jag kan tänka på är rakbladet som ligger och bränner i min ficka.
Det ber om att bli använt och mina armar skriker efter dess beröring 

Klistra på dig leendet och kliv ut i världen

Jag är så trött på allt. På livet.
Jag orkar inte.
Jag mår konstant dåligt, speciellt över min vikt. Jag måste gå ner.
Men på måndag flyttar jag så då kan jag själv bestämma när, om och hur mycket jag ska äta.

Det enda jag tänker på är mat, självmord och självskada.
Tankarna på dom tre snurrar alltid runt i huvudet tills jag blir yr.
Mestadels av min energi går åt till att ljuga och undanhålla hur mycket eller vad jag har ätit.
Att planera så jag inte hemma under dom tider man ska äta och liknande.
Sen köpte jag nya rakblad för några dagar sedan, så resten av min energi går till att kämpa emot självskadeimpulserna, samtidigt som jag vill självskada och i så fall vart på kroppen och när jag skulle göra det.

Det är kaos i mitt huvud, kroppen har lagt in någon form av autopilot så jag fortfarande fungerar utåt.
Ingen får se, ingen får märka hur dåligt jag mår för då blir jag bara en ännu större börda än vad jag redan är.