Är hemma igen

Jag och min familj har varit utomlands i en vecka nu, det har varit ansträngande kan man säga, att försöka vara så glad jag kan, tänja mina gränser för att alla skulle ha det så trevligt som möjligt.

Jag kom hem till min lägenhet för några timmar sedan och jag kan bara gråta, jag gråter och gråter och gråter.
Jag vet inte varför, är jag lättad över att jag är hemma i min lägenhet?
Känner jag mig ensam efter att ha varit med folk konstant i en vecka? 
Är det för att jag tänker på att det här kan vara sista resan med hela familjen? (Mormor och morfar börjar bli gamla och man vet ju aldrig vad som kan hända) 
Är det för att jag faktiskt har haft det genuint trevligt stundvis och det är jobbigt att återgå till det vanliga livet?

Jag vet inte, en kombo kanske, eller något helt annat som jag inte kan identifiera.
Men jag kan bara inte sluta gråta.





Här får ni några fina bilder från resan

(null)

(null)

(null)

Aj

V: kag är den enda normala personen här
F: vadådå?
V: ja men, du geggar med maten och Erica skär sig, så jag är den normala här

Jag skrattade åt det men fan vad det gjorde ont.
Alltså jag bryr mig egnligen så mycket över mina ärr, men det var på sättet hon sa det, det är ju inte som att jag har bestämt att må så här.

Inkluderad men samtidigt exkluderad

Alltså jag känner mig inte direkt exkluderad av folk i min närhet, alltså, jag vet att dom bryr sig om mig, till viss del.

Men känslan av att bli exkluderar växer i mig. Jag kommer aldrig vara någons förstahandsval.
Jag är inte bra nog.
Saknaden av att ha en samhörighet med andra är så stor!
Det är som att ha en svart dimma i sig, och varje gång någon säger något "fel" så sprider den sig i min kropp.
Och när jag säger "fel" så är det för det mesta saker som folk inte tänker på att dom gör, och jag tänker ju inte be dom att ändra på hur dom är som person.
Det kan vara en sådan simpel grej att någon säger "kan du sluta" eller "vi kan inte träffas idag" osv.
Det är ju inga stora grejer men det ökar meningslösheten och känslan att jag är exkluderad, inte bra nog.
Den svarta dimman sprider sig och jag kan inte göra något för att stoppa den.