Do you need, do you need someone? Are you scared of what’s to come?

Just nu vill jag bara försvinna, inte nödvändigtvis dö, men bara inte existera?
Det låter ologiskt, att inte existera är väl samma sak som att dö?

Men jag känner mig inte så självmordsbenägen, tror jag?, utan jag vill bara inte existera.

Det har varit bättre nu ett tag, visst måendet går ju alltid i vågor men det har ändå varit hållbart.
Men dom senaste dagarna har det blivit sämre, jag känner att det håller på att brista och jag orkar inte gå tillbaka till det jag var förut.
Jag har inte energin till det.

Dessutom ska jag och familjen åka utomlands på tisdag så alla förväntar sig att jag ska vara glad, exalterad.
Och visst det ska bli kul men det kommer vara så fruktansvärt ansträngande att ta på min den där glada masken igen, och sen hålla den kvar i en vecka.

Så just nu gömmer jag mig i lägenheten, jag går inte ut om jag inte måste, jag sover jättemycket och äter knappt.

Jag kanske borde bli inlagd men jag har inte tid med det.
Och sen så känns det som att dom inte skulle lägga in mig då jag inte är direkt självmordsbenägen.

Okej, det där var ganska osammanhängande men behövde skriva av mig.

20 år

Så jag fyller år idag.
Såklart så grattar folk mig och håller på så som folk gör på ens födelsedag, det dom inte vet är att jag bara vill gå och ställa mig framför ett tåg.
Jag vill verkligen inte bli ett år äldre, jag vill inte bli en dag äldre.
Varför ska jag leva om jag inte har något hopp om livet lixom?

Stabilitet

Allt gick så bra,
Jag vill verkligen att allt ska gå bra,
Om jag inte är stabil får jag inte bypass operationen,
Därför måste jag vara stabil,
Men jag tror att jag har fastnat.

Allt kom typ tillbaka som en smäll i ansiktet.
Självskadeimpulserna, nedstämdheten, bristen på viljan att leva, självhatet, ja, allt.

Jag trycker undand det så gott det går för jag MÅSTE vara stabil för att det här ska funka...