Kaos av känslor

Mitt humör har varit så underligt på senaste tiden.
Jag var inlagd för några dagar sedan och på första undersökningen man har innan man får träffa läkaren så hade jag en väldigt interessant konversation med han som "undersökte" mig.

Dom frågar frågor som:
"Är du självmordsbenägen?"
"Har du aktiva planer på att ta livet av dig?"

Och han kryssade i alla punkter förutom
"Vill du dö?"
Först var jag jätte förvirrad för jag ville ju dö, trodde jag.
Men vi pratade lite och efter samtalet så kom jag fram till lite grejer.
Jag har planer på att ta livet av mig, jag vet precis hur jag skulle göra det. 
Jag vill inte leva, jag vill ta livet av mig, ibland skulle jag inte tveka en sekund på att göra det, MEN jag vill inte dö.

Och det fick mig att tänka.
Jag har det "ganska bra" nu, jag har kommit lång om jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan.
Jag är stabilare på ett sätt men samtidigt inte typ?

Självdestruktiviteten är kvar, även om jag inte agerar på den lika ofta nu.
Självmordstankarna är definitivt kvar och jag kan och vill ibland handla på dom även fast jag inte vill dö, och det är väl d som är läskigast.
Att veta vad jag är kapabel till om jag får impulsen.

Men nu har jag små saker att se fram emot, dom flesta är med T.
T.ex sitta ute i solen och röka vattenpipa eller ha picknick under ett träd på någon gräsplätt vi hittar. 
Att bygga en stadig, icke-destruktiv relation så vi kan ha en fin framtid tillsammans.
Jag ser fram emot att tatuera mig om några månader.
Att åka utomlands nästa år med familjen.



Så sammanfattning:
Jag mår dåligt och vill ta livet av mig, typ, men inte riktigt.
Men sen så har jag också små hållpunkter som får mig att må liiiiiite mindre dåligt.

Inlagd

Jag har sovit i stort sett hela dagen nu när jag har varit på avdelningen.
Jag tror väl att det mycket beror på att min kropp måste återhämta sig lite efter en väldigt intensiv vecka.

Men nu ska jag gå och sova lite mer, godnatt

Upphängd och nersläppt

Jag vill göra allt, jag vill kunna gå ut och festa, jag vill kunna sitta med mina vänner och bara har en rolig och mysig kväll, jag vill kunna gå på stan utan problem, jag vill kunna göra saker flera dagar i rad utan att känna mig påkörd.

Men det kan jag inte.

Delvis för att jag är introvert vilket gör att jag blir så otroligt utmattad även om jag är med folk som jag verkligen vill vara med och mår bra av att vara med.
Det är som att jag måste ta en paus (vare sig jag vill det eller inte) och vara i min egna lilla bubbla ett tag för att kunna ge så mycket fokus och kärlek som jag kan till alla i min omgivning.

Men sen kickar sociala fobin in.
Och om jag är tvungen att tacka nej till att t.ex ta en fika med någon så tror jag sen att den personen HATAR mig, 
Eller ibland när det ringer så får jag sån ångest och velar om jag ska svara eller inte tills personen lägger på, och då får jag istället så himla mycket skuldkänslor att jag mår dåligt över det istället.

Det är då depressionen, som har legat och bubblat i bakgrunden tidigare, väller fram.  Den får mig att vilja vara i bubblan mer och mer, att bara stänga ute folk, för jag är bara börda i vilket fall.
Den får tankar som att jag är värdelös, misslyckad och att världen skulle vara en bättre plats om jag inte existerade att ta över.

Utanför

Jag känner mig missplaserad, ensam, som att jag inte hör hemma någon stans, som att jag inte är behövs här.

Dagar som idag är det extra tydligt hur dåligt jag mår.
Alla runt omkring mig är glada men jag sitter där och bara känner mig så oroligt nere, ångestfull, ledsen, ensam, självdestruktiv.