Svart och vitt

I mitt huvud:
Nu är jag frisk! Jag mår PRIMA! 
Vi kan likagärna ta bort både mina mediciner och mina diagnoser och jag kan klippa min kontakt men psyk helt!

I verkligheten:
Jag har inte självskadat på en vecka

Bleknade ärr

Jag vill att mina sår ska läka så jag stolt kan visa psykpersonelen att jag inte har självskadat på länge.
Att jag har lämnat det bakom mig, vilket det känns som jag har gjort!

Jag ska förhoppningsvis också ta bort två av mina mediciner som bara känns onödiga.

Det känns som att det går bättre (troligen mycket pga D-vitamin) 
Men jag vill att det ska framstå som att det är ännu bättre för psykpersonalen då mitt mål är att få en bypassoperation till hösten.
Och det får jag bara om min läkare/terapeut tycker att jag är stabil nog, så vi får se vad som händer 

Jouren

Sitter på jouren och gråter.
Gråter för att jag inte vill vara här, för att jag inte vill leva.
Jag gråter för att jag är jag, för att jag känner mig misslyckad, oälskad och bara fel.

Jag orkar inte med det här.

Ett steg framåt och två steg bakåt

I stort sett allt jag kan tänka på är att självskada.
 Vart kan jag vara när jag gör det? När kan jag göra det? Vart på kroppen kan jag göra det?

Och när jag inte tänker på självskadande så upptar planeranden av självmord större delen av mina tankar.

Jag blir så arg på mig själv för jag hade kommit så långt om man jämför med hur jag mådde för ett år sedan, terapin hade börjat hjälpa och jag behövde inte vara inlagd lika ofta.
Men nu mår jag som jag ungefär som jag gjorde för ett år sedan och det är skrämmande för då var jag verkligen fast i allt självdestruktivt jag kunde komma på.

(null)

(null)

(null)