Do you need, do you need someone? Are you scared of what’s to come?

Just nu vill jag bara försvinna, inte nödvändigtvis dö, men bara inte existera?
Det låter ologiskt, att inte existera är väl samma sak som att dö?

Men jag känner mig inte så självmordsbenägen, tror jag?, utan jag vill bara inte existera.

Det har varit bättre nu ett tag, visst måendet går ju alltid i vågor men det har ändå varit hållbart.
Men dom senaste dagarna har det blivit sämre, jag känner att det håller på att brista och jag orkar inte gå tillbaka till det jag var förut.
Jag har inte energin till det.

Dessutom ska jag och familjen åka utomlands på tisdag så alla förväntar sig att jag ska vara glad, exalterad.
Och visst det ska bli kul men det kommer vara så fruktansvärt ansträngande att ta på min den där glada masken igen, och sen hålla den kvar i en vecka.

Så just nu gömmer jag mig i lägenheten, jag går inte ut om jag inte måste, jag sover jättemycket och äter knappt.

Jag kanske borde bli inlagd men jag har inte tid med det.
Och sen så känns det som att dom inte skulle lägga in mig då jag inte är direkt självmordsbenägen.

Okej, det där var ganska osammanhängande men behövde skriva av mig.

Svart och vitt

I mitt huvud:
Nu är jag frisk! Jag mår PRIMA! 
Vi kan likagärna ta bort både mina mediciner och mina diagnoser och jag kan klippa min kontakt men psyk helt!

I verkligheten:
Jag har inte självskadat på en vecka

Bleknade ärr

Jag vill att mina sår ska läka så jag stolt kan visa psykpersonelen att jag inte har självskadat på länge.
Att jag har lämnat det bakom mig, vilket det känns som jag har gjort!

Jag ska förhoppningsvis också ta bort två av mina mediciner som bara känns onödiga.

Det känns som att det går bättre (troligen mycket pga D-vitamin) 
Men jag vill att det ska framstå som att det är ännu bättre för psykpersonalen då mitt mål är att få en bypassoperation till hösten.
Och det får jag bara om min läkare/terapeut tycker att jag är stabil nog, så vi får se vad som händer 

Jouren

Sitter på jouren och gråter.
Gråter för att jag inte vill vara här, för att jag inte vill leva.
Jag gråter för att jag är jag, för att jag känner mig misslyckad, oälskad och bara fel.

Jag orkar inte med det här.