Jouren

Sitter på jouren och gråter.
Gråter för att jag inte vill vara här, för att jag inte vill leva.
Jag gråter för att jag är jag, för att jag känner mig misslyckad, oälskad och bara fel.

Jag orkar inte med det här.

Ett steg framåt och två steg bakåt

I stort sett allt jag kan tänka på är att självskada.
 Vart kan jag vara när jag gör det? När kan jag göra det? Vart på kroppen kan jag göra det?

Och när jag inte tänker på självskadande så upptar planeranden av självmord större delen av mina tankar.

Jag blir så arg på mig själv för jag hade kommit så långt om man jämför med hur jag mådde för ett år sedan, terapin hade börjat hjälpa och jag behövde inte vara inlagd lika ofta.
Men nu mår jag som jag ungefär som jag gjorde för ett år sedan och det är skrämmande för då var jag verkligen fast i allt självdestruktivt jag kunde komma på.

(null)

(null)

(null)

Trasig

Klockan är snart halv två och jag sitter ensam i korridorens mörker på psyk.
Ångestnivån är alldeles för hög för att jag ska kunna vara inne på mitt rum utan att göra något självdestruktivt.
Mitt hjärta rusar och jag kan knappt andas så att försöka sova finns inte ens på kartan.

Jag känner mig nerbruten, knäckt och allmänt trasig, för trasig för att kunna bli lagad.
Oduglig, oviktig, ensam, äcklig, splittrad, oälskbar, jag är bara en börda för allt och alla.
Jag försöker alltid se ljusglimtar även när livet är som tyngst, men den här gången är allt bara svart.
Jag famlar i mörkret, i ett stort svart stormigt hav utan att hitta något stabilt att hålla mig fast vid.

Dalar

Det känns som att en inläggning kommer att ske någon gång inom snar framtid, har bara dalat mer och mer dom senaste dagarna.
Dom självdestruktiva tankarna börjar ta över helt, men samtidigt tänker jag:
Vafan kommer två dagar inne på psyket att göra?
Med tanke på att jag bara får vara inlagd 48 timmar så känns det mest onödigt för det kommer ju inte hjälpa i vilket fall.

Då kanske alternativet till inläggning är bättre...