Jag är så obehövd.

Det spelar på riktigt ingen roll om jag existerar eller inte.
Min närvaro gör ingen skillnad.
Jag sitter hemma ensam medans andra har roligt, och jag är glad för deras skull, det är jag verkligen!
Men det gör bara saken tydligare, jag behövs inte.

Utbytbar

Jag är så fruktansvärt jävla lätt att byta ut, jag är inte speciell eller interessant, visst jag är snäll och trevlig.
Men det finns såååå många andra som är både snäll, trevlig och interessant.
Jag är inte behövd, och visst det gör mig ledsen men jag vill att dom som jag känner/ bryr mig om ska ha det bästa möjliga. 
Och det är inte mig.

Meningslöshet

Allting känns bara så blekt? Meningslöst.
Självskadeimpulserna är tillbaka och mycket starkare än vad dom har varit på länge, likaså självmordstankarna och självmordsimpulserna.
Jag var nära på att överdosera för någon dag sedan och det är läskigt att veta att jag fortfarande är kapabel till att känna sådan otrolig illvilja till att leva.
Det får mig att fundera på om det fortfarande är värt det? Att leva alltså.

Tw - mat

.
.
.
.
.
.
.
.
Det har börjat krångla med maten igen.
Just nu handlar allt om kalorier, hur mycket jag äter, vad jag äter osv.
Jag har kastat nästan all mat jag har hemma bara för att jag ska kunna ha mer koll på vad jag stoppar i mig och så att jag inte får impulser att överäta.
Jag har önskat mig en våg i julklapp så att jag kan hålla mer koll på min vikt.
Jag tänker i stort sätt enbart på mat, att jag är hungrig, att jag inte får äta si eller så, vad jag ska äta imorgon, hur mycket kalorier det är i det jag planerar att äta.
Allt handlar om mat just nu.

Är hemma igen

Jag och min familj har varit utomlands i en vecka nu, det har varit ansträngande kan man säga, att försöka vara så glad jag kan, tänja mina gränser för att alla skulle ha det så trevligt som möjligt.

Jag kom hem till min lägenhet för några timmar sedan och jag kan bara gråta, jag gråter och gråter och gråter.
Jag vet inte varför, är jag lättad över att jag är hemma i min lägenhet?
Känner jag mig ensam efter att ha varit med folk konstant i en vecka? 
Är det för att jag tänker på att det här kan vara sista resan med hela familjen? (Mormor och morfar börjar bli gamla och man vet ju aldrig vad som kan hända) 
Är det för att jag faktiskt har haft det genuint trevligt stundvis och det är jobbigt att återgå till det vanliga livet?

Jag vet inte, en kombo kanske, eller något helt annat som jag inte kan identifiera.
Men jag kan bara inte sluta gråta.





Här får ni några fina bilder från resan

(null)

(null)

(null)