Crowded mind

(null)

Jag känner mig så betungande, en börda för folk i min omgivning...
Mina känslor är ett hinder både för andra och mig själv, ett hinder för att röra sig framåt i livet.

Men allt är inte bara dåligt, livet är bra fint ibland också, jag har T, det börjar bli varmare, ljuset har vunnit, jag ska flytta, det går bra med DBTn och träningen.

Så det händer bra saker men dom hamnar i skuggan av det dåliga och jag vet inte hur jag ska kunna vända på det

Ensam

Är det för mycket begärt att vilja ha någon som genuint bryr sig om mig?

Är det för mycket begärt att vilja ha någon som håller om mig när jag håller på att falla isär?

Är det för mycket begärt att vilja ha någon som torkar tårarna ifrån mina kinder när jag gråter hysteriskt för att jag är jag?

Är det för mycket begärt att vilja ha en person som vet hur stormig jag är med mina känslor men som ändå stannar kvar?

Är det för mycket begärt att vilja ha en person som älskar mig även om jag inte kan älska mig själv?

Det verkar som att det är för mycket att begära....


We are the warriors who built this town

Är typ död, tränade igår, somnade klockan 6 imorse och skulle upp 7:45 för jag ska till ett aktivitetscenter som heter treklövern.
Och såklart försov jag mig så nu ska jag sitta där i fyra timmar trött och hungrig, det blir kul!

Men något positivt som har hänt är att min ansökan om förturslägenhet gick igenom! Så jag ska få en egen lägenhet!