Livet kan vara ganska bra ändå

Det känns bra just nu!

Jag ska tatuera mig i veckan, 
jag och T har bokat biljetter så vi ska se Lady Gaga när hon kommer till Stockholm nu i februari (!!!!!),
Jag ska tatuera mig igen i mars,
Förhoppningsvis kommer vi igång med träningen nästa vecka och jag kanske till och med får en egen lägenhet.
Jag ska ha möte om det sistnämnda på fredag.

Jag vill inte jinxa och säga att jag mår bra, men jag tänker ta vara på att jag mår bättre än dåligt

Dissocierar

(null)


Ångest, dissociation, nedstämdhet, suicidaltankar, självskadeimpulser, pendlande mellan olika känslolägen, allt bara smälter ihop till en grå dimma i hela mitt huvud som gör nästan allt segt och jobbigt.

Jag försöker trycka bort det så gott jag kan och vissa dagar går det bättre än andra, men det gråa försvinner aldrig, på dom bättre dagarna hamnar det bara i längre bak i bakhuvudet.

Kommer det bli bättre?

Det var ju meningen att 2018 skulle bli annorlunda, bättre.
Men bara två dagar efter nyår blev jag inlagd igen.
Det har fått mig att tappa lite av den motivationen jag hade dagarna innan nyår om att 2018 kommer bli bättre än 2017, vilket det troligen kommer bli dock.
För 2017 var nog ett av dom värsta åren jag har haft.
Jag har varit inlagd sammanlagt säkert 9 månader, jag har åtminstone varit mer inlagd än utskriven och året har varit präglat av självskadande, suicidförsök, tvära kast mellan väldigt intensiva och negativa könslor alltså ett allmänt dåligt år.
Och jag tänkte att 2018 kommer att bli bättre men nu har jag tappat lite av hoppet om det...

Det finns ingen plats för mig

Jag kan inte bo hemma

Jag kan absolut inte bo själv

Jag kan inte bo med T, det blev inte bra för någon av oss

Jag kan inte bo på behandlingshem

Jag kan ju knappast åka in och ut ifrån Psyk var och varannan dag

Men vart ska jag bo? Vart hör jag hemma?
Det finns helt enkelt ingen plats för mig.